Formues Senior Family Advisor Helena von der Esch skriver om att välja in eller bort nästa generation. Är det en framgångsfaktor att låta barnen ärva en välfylld skattkista, eller att ge dem fria tyglar att forma sina egna liv – utan skattkista? Var gömmer sig egentligen drivkraften bakom ett passionerat entreprenörskap?
Så inleder Kristina Lugn sista versen i dikten Du ska få ett panoramafönster. Jag blir ofta påmind om detta verk när jag hör intervjuer med vår tids unga framgångsrika entreprenörer. I sammanhang där de avkrävs svar på hur det är att plötsligt vara extremt förmögen är det inte ovanligt att de i desperat försvar svarar att förmögenheten börjar och slutar med dem. Att deras barn inte kommer ärva, inte ska åka genom livet på en räkmacka eller ett bananskal, att deras liv inte ska bäras upp av en öppen och välfylld skattkista. De ska skapa sina egna liv, få möjligheten att odla egna drivkrafter. Precis som jag. Det reflekteras tillbaka på den egna barndomen. Kanske med arbetslöshet, fattigdom, missbruk – en konfliktfylld barndom. Precis som supermodeller genom tiderna vittnat om “Den Fula Ankungen-uppväxter” skildras en barndom i misär. Paralleller dras till grundplåten för stimulerande drivkrafter som skapade grundplåten för ett passionerat entreprenörskap.
Men är det ett genidrag att välja bort nästa generations möjligheter att förvalta och utveckla sina föräldrars förmögenhet i tron att det ger autentiska drivkrafter? Hur länge ska man förlora sig i frågeställningar över hur förmögenheten ska styras åt ett obesläktat håll, eller hur mycket av förmögenheten som bedöms vara lagom att passera vidare. Och hur förklarar man för sina myndiga barn att de inte kommer att inleda sina vuxna liv som de vuxit upp utan i stället förväntas starta från noll och jaga sina egna drivkrafter?
Kampen mellan en nyvunnen förmögenhet och tilltron att vara den värdig är i gång.
Att vara entreprenör är ofta likställt med hårt arbete, att bryta ny mark, att bygga förtroende hos investerare, banker och kunder – och rätt skött ger det resultat. Men om inte ägaren själv ska styra över och kontrollera förmögenhetens nästa steg, vem är annars värdig den?
Familjer som definierar sin värdegrund och sina intresse- och kunskapsområden kan använda sin förmögenhet för att utveckla drivkrafter hos andra. Kanske med koppling till minnet av den pionjär som satte familjens namn på kartan och skapade förutsättningarna. Ett exempel är världens mer eller mindre vana sociala investerare, filantroper och donatorer som gör skillnad och investerar i andras drivkrafter för en bättre värld. Precis som allt ägaransvar ställer det krav på kunskap och erfarenhet och förmågan att agera korrekt. Kanske är rätt fokus i en ny förmögen familj därför att tron om passionerade drivkrafter hittar sin form i varje generation.
Tänker igen på hela sista versen i Kristina Lugns dikt. ”Du ska inte få ärva någonting alls av mig. Men du ska få alla pengarna”.