I veckans kommentar från Formues chefsstrateg Michael Livijn skriver han om inflation, inflation och inflation. Han listar tre tänkvärda strukturella faktorer som kan påverka inflationen framåt, nämner vad som är värt att ha i bakhuvudet – också kort vad han tror om inflationen för 2023. Är det att rusa, stiga, sjunka – och vilka nivåer?
I löpet av förra året och framförallt i år har vi blivit återintroducerade till begreppet inflation, som fört en alltmer tynande tillvaro sedan glansdagarna på 1970- och 1980-talet. Nu är det svårt att undvika att komma i kontakt med inflationen oavsett om man är intresserad av ekonomi eller inte. Högre priser märks om inte annat direkt i plånboken, vilket är av intresse för de allra flesta. Prognoserna (och för den delen, debatten) om när inflationen ska börja sjunka tillbaka är talrika och de flesta prognosmakare, inklusive centralbankerna, ser att det ska börja ske under nästa år. Den debatten tänkte jag hoppa över här, och i stället fokusera på den lite större bilden.
För det är ett faktum att vi under snart 40 haft en allt lägre inflation och efter finanskrisen även en seriös debatt, och rädsla, för deflation, alltså sjunkande priser. Det som kanske mest avspeglat denna regim av allt lägre/låga priser är räntan, som ju tidvis varit negativ. Eftersom perioden varat under en så pass lång tid dyker ju funderingen upp att det knappast bara var kortsiktiga eller tillfälliga faktorer som låg bakom utvecklingen. Analyshuset Gavekal har listat ett antal strukturella faktorer som jag tycker är tänkvärda, men även användbara när vi också tittar framåt, bortom nästa inflationssiffra eller till och med nästa år:
- Federal Reserves Paul Volker brukar få en del av äran av att ha knäckt inflationen under början av 1980-talet. Det gjorde han genom att som mest höja styrräntan i USA till 20 procent(!), vilket såklart innebar en recession för ekonomin, inte bara i USA. Även idag kämpar centralbankerna mot inflationen med högre styrräntor, fast dessa nivåer känns nog avlägsna även för den mest hökaktiga centralbankschef i nuläget.
- En del av inflationen under 1970-talet kom från ett antal energikriser (1973, 1979) och responsen lät inte vänta på sig; exploateringen av nya olje- och gasfält i USA och Europa (för att komma bort från beroendet av Mellanöstern/OPEC) ökade kraftigt samtidigt som kärnkraften som energikälla slog igenom på allvar. Energipriserna dök också ordentligt under 1980-talet. Liknande situation idag, med det undantaget att hållbar energi har betydligt längre ledtider än fossil energi. På ett par års sikt kommer energisidan att vara ett potentiellt inflationshot.
- Globalisering (och Kina). En faktor som har verkat främst på 2000-talet, men som började 1979 när Kina under Deng Xiaoping öppnade upp den kinesiska ekonomin mot världen. Med inträdet i World Trade Organisation (WTO) 2001 tog globaliseringen fart på allvar i och med den utbudschock som Kinas billiga arbetskraft hade, främst på varor. Kina blev snabbt ”världens fabriksgolv”. Frågan är om det finns något ”nytt” Kina?
Ovanstående faktorer är naturligtvis bara bitar av inflationspusslet under 1970-talet, men de kan förklara en del av orsakerna bakom varför den 40-årsperiod vi kommer ifrån såg ut som den gjorde. Resan framåt kanske kommer att se nya faktorer bakom en fallande inflation. En sak som är värd att hålla i bakhuvudet är att det kapitalistiska systemet i grunden är deflationistiskt. Företag som konkurrerar på en marknad kommer alltid att sträva efter att bli mer effektiva (högre vinst), vilket innebär en strukturell press nedåt på priserna. Däremot är det som sagt svårare att se exakt samma drivkrafter som tryckte ned inflationen under 1980-talet spela ut igen, möjligen med undantag för energi. Att inflationen kommer att falla tillbaka under nästa år tror jag också är sannolikt, frågan är dock om slutstationen är de nivåer vi blivit vana vid efter finanskrisen?