Kan du lita på ekonomisk data, makroekonomisk information och hur den tolkas? Och vad händer när denna information når marknaden? Det skriver vår chefsstrateg Michael Livijn om den här veckan – han delar även med sig av en analogi som jämför investeringar med tennis.
Veckokommentaren fortsätter nedan.
Med risk för att kasta handgranater i skyddsrum så skulle jag påstå att delar av både finansbranschen och associerad media säljer en illusion. I korta drag går den ut på att om man bara har tillräcklig kompetens, kunskap och information så kan man mer eller mindre träffsäkert göra ”smarta” kortsiktiga investeringsval. Jag anser att det kanske mer handlar om finansiell underhållning än något som är verkligt värdeskapande över tid för den som investerar långsiktigt.
Vart ska ekonomin?
Både privatpersoner, företag, investerare, politiker och centralbanker har ett intresse av att veta om det är bättre eller sämre tider på gång. Synen på framtiden avgör hur konsumtion, investeringar finanspolitik och styrräntor utvecklas, och i förlängningen, även hur de finansiella marknaderna reagerar. Varje dag läser ekonomer, investerare, analytiker och många i allmänhet om de senaste ekonomiska nyckeltalen och vad dessa signalerar om framtiden. Hos många banker och förvaltare används makroekonomiska tal som input för att spå vilka typer av investeringar som kommer att utvecklas bäst kommande månader och kvartal. Det brukas kallas för en marknadssyn och kombineras ofta med taktisk allokering, alltså kortsiktiga förändringar i kundernas portföljer.
Vi kan anta att de skarpaste knivarna inom makroekonomisk analys finns hos centralbankerna. Trots detta faktum har även centralbankerna problem med att förutspå centrala faktorer som ekonomisk tillväxt och inflation. Chefen för Federal Reserve i USA, Jerome Powell, har liknat penningpolitiken vid att gå igenom ett möblerat rum när lyset plötsligt släcks. Christine Lagarde, ECB-chef, sa nyligen att ”det är i nuläget inte möjligt att fastslå vart räntorna är på väg framöver”. Ovanstående uttalanden ger en viss hint om hur vanskligt det är att få till orsakskedjorna när det kommer till makroekonomi.
För att inte tala om att faktiskt ha en klar uppfattning om vad det betyder för framtiden. Ytterligare en liten brasklapp är att vi inte helt kan lita på de tal som regelbundet trillar in, och därmed i förlängningen inte heller olika ”experters” tolkningar av dem. Orsaken är att många tal blir reviderade efter den första publiceringen. I augusti 2011 kunde vi till exempel läsa att den amerikanska arbetsmarknaden hade gått i stå, något som utlöste finanspolitiska åtgärder från Obama-administrationen. Wall Street Journal skrev ”Job Growth Grinds to a Halt”, ekonomer pratade om att ekonomin var på väg att vika av och aktiemarknaden föll två procent på publiceringsdagen. Verkligheten var dock en annan och senare revideringar visade att det skapades 133 000 nya jobb under månaden. Arbetslösheten föll från nio procent i augusti till 8,5 procent i december det året. Första kvartalet 2015 sa siffrorna att USA:s tillväxt hamnade på noll, detta blev senare uppreviderat till 3,3 procent! Och under första halvåret i år har jobbtillväxten i USA visat sig vara runt 250 000 jobb svagare än först rapporterat. Och det är knappast ett amerikanskt fenomen, det sker regelbundet i de flesta ekonomier.
Efter pandemin har omfattningen av större revideringar av data (både upp och ned) ökat. Makroekonomer som ska göra prognoser för tillväxt, inflation, räntor, arbetslöshet eller valutor är i högre grad oeniga idag jämfört med förr. Enligt The Economist har utfallsrummet för BNP-prognoser från amerikanska ekonomer varit dubbelt så stort som före pandemin. Flera orsaker förs fram som förklaring, dels pandemin, men också problem i försörjningskedjorna och kriget i Ukraina som alla har försvårat den så kallade säsongsjusteringen som görs på många ekonomiska data. En annan orsak kan vara att data från undersökningar fått sämre kvalitet då färre svarar på dem.
”Månadens viktigaste tal” brukar vara den amerikanska arbetsmarknadsrapporten (Payrolls). Före 2020 svarade 60 procent av de 651 000 företag som är med i undersökningen, idag är andelen svarande 42 procent. Ett annat tal som många menar lägger grunden för en amerikansk mjuklandning i ekonomin är antalet platsannonser (JOLTS). Antalet svarande i denna undersökning har enligt Wall Street Journal mer än halverats till 32 procent. En låg svarsandel och en ökad sannolikhet för senare revideringar ökar möjligheten för felaktiga slutsatser och därmed felaktiga investeringsbeslut, även från de som förväntas ha hög kompetens.
Även korrekta prognoser kan leda fel
Marknaden är lite av en tvåstegsraket, för även om man har rätt i sin prognos så gäller det att få rätt i hur marknaden reagerar på till exempel BNP-siffror eller arbetsmarknadstal. Humöret på marknaden är flyktigt och böljar fram och tillbaka mellan optimism och pessimism, baserat på vilken uppfattning (narrativ) som gäller just nu. Detta oavsett om det handlar ekonomin, bolagens vinster eller räntorna. De senaste åren finns det många exempel på positiva siffror som fått en positiv marknadsreaktion, men också positiva siffror som tolkats negativt. Det omvända gäller också, ett negativt utfall kan leda till kursuppgångar såväl som till nedgångar. På sistone har det ofta hängt ihop med hur makrotal ökar eller minskar sannolikheten för ändringar i penningpolitiken, speciellt i USA. Även idag är vi i en ”good news is bad news”-miljö, där positiva nyheter om ekonomin i USA/Europa ökar sannolikheten för (ännu) högre räntor, som i sin tur uppfattas negativt av investerarna. Och ingen vet när ”good news” blir ”good news” igen.
”Old news = No News”?
Förutom att data kan vara fel och att reaktionen på marknaden inte alltid blir den förväntade utmanas begreppet ”smarta kortsiktiga positioner baserade på överlägsen kunskap” av en tredje faktor. På utvecklade aktiemarknader (främst västliga sådana) utförs mellan 60 och 75 procent av all handel av databaserade strategier, så kallad ”high frequency trading” eller algoritm-handel. Datorkraften som underbygger strategierna, både hård- och mjukvara, analyserar en exponentiellt större mängd data än vad någon mänsklig investerare klarar av och reagerar samt agerar på ny information inom nanosekunder. Vilket betyder att en datapunkt redan finns i priserna långt innan mänskliga investerare hinner agera.
Amatörtennis då?
Som nämnts ovan finns det många skarpa knivar på marknaden, och många är förutom sin skarphet rent marknadsmässigt även ekvilibrister när det kommer till att uttrycka sig. En av dessa är Howard Marks, som chefar över Oaktree Capital Group i USA. Hans nyhetsbrev är både underhållande och tänkvärda när det kommer till betraktningar kring kapitalförvaltning. I det senaste brevet jämför han investeringar med tennis. Elitspelarna vinner ofta sina matcher genom att slå fler vinnande bollar än motståndaren. Det vill säga fler offensiva och aggressiva slag som motståndaren inte kan returnera. Dessa slag har hög risk för att gå ut eller i nät, men tack vare många års träning går de ofta hem även mot kvalificerat motstånd. På amatörnivå handlar det om det motsatta, segraren på den här nivån vinner sällan på högriskslag, utan snarare på mindre antal misstag än motståndaren.
Marks analogi är inte helt långsökt när det kommer till hur de allra flesta bör förhålla sig till både begreppet investeringar men speciellt till sin portfölj. Om man inte tillhör de mycket lilla antal professionella investerare som har en realistisk möjlighet att träffa rätt givet ovanstående resonemang så bör fokus vara att undgå att göra fel. Det handlar om att begränsa risken för misstag via riskspridning och hellre acceptera en lite lägre, men jämnare, värdeutveckling över tid. Det är en sak att skapa en förmögenhet (oavsett storlek), en helt annan sak att behålla den. Eller som jänkarna säger:” There’s a difference between getting rich and staying rich”!