Olika perspektiv hjälper ofta till med att bredda, och förhoppningsvis förbättra, din egen förståelse för vad det än må handla om. I mitt jobb innebär det, något förenklat, att hantera en mix av data, analyser och (ibland högljudda) diskussioner med mina kollegor. Fast vi sitter inte bara på kammaren, att träffa likar i branschen är också en del av vardagen. Ett besök i The City of London är alltid trevligt, och bjuder också på en hel del kunskap, intryck och just olika perspektiv. Här är, i korthet, vad som rör sig i marknadsdiskussionerna på andra sidan Nordsjön:
AI anyone?
I centrum av narrativet, helt naturligt eftersom AI-boomen dominerat nyhetsflödet länge, oavsett om det varit positivt eller negativt. Mitt intryck är att investerare och analytiker ser risker, men att de inte ser dem som större än möjligheterna. Ja, det finns en hel del som kan stjälpa, som motstånd till datacenter (80% av amerikanerna vill inte ha ett sådant i grannskapet), brist på chip, frågetecken kring ”cirkelfinansieringen” mellan olika bolag i AI-klustret samt åtaganden som ligger ”utanför” balansräkningarna. Och så klart högre räntor, som innebär att lånefinansiering av investeringar blir dyrare. Trots detta överväger alltså de framtida vinstförväntningarna, att bolagen ska kunna slå mynt av de massiva investeringarna. AI:s dominans är därmed fortsatt garanterad, åtminstone som drivkraft på marknaden.
Högre räntor, speciellt franska sådana
Det är inte bara Limoges rådhus som brunnit, utan även franska räntor. Ohållbara statsfinanser, politiskt dödläge och nära noll sannolikhet att faktiskt göra något åt saken innebär att perioden fram till presidentvalet nästa år troligen kommer att vara stökig. Visst, det finns ett flertal länder (USA, UK, Japan) som också har minst sagt skrynkliga utsikter vad gäller budget- och skuldsituationen, men fokus ligger på Frankrike. En viktig skillnad är att de övriga har en egen valuta, Frankrike är bunden av euron så sedelpressen går inte att starta utan ECB. Och det handlar om en helt annan ekonomi än Grekland, som dominerade förra eurokrisen. Oaktat detta, pressen på räntorna är därför uppåt (”higher for longer”-narrativet är därmed intakt) så länge inte en recession inträffar.
Olja/energi/inflation
Onekligen ett extremt brett fält som innefattar ett flertal dimensioner, inklusive geopolitik. Visserligen är oljepriset högt, men i stora drag beror det mer på att fraktkostnaderna skjutit i höjden efter Iran-kriget snarare än att det inte finns olja. Däremot är kapaciteten att raffinera oljan sämre efter kriget då många raffinaderier i gulfen förstörts. Lägg till kriget i Ukraina, där fokus från ukrainarnas sida varit att slå ut finansieringen till rysslands krig, nämligen energisektorn. Som även innefattar raffinaderier. Priset på destillat, som bensin och diesel, har därför stigit mer än oljan. Vilket i sin tur kommer att slå igenom i inflationen. En akronym jag plockade upp var HEAT (Harvests, Energy, AI, Trade), en samling faktorer som alla kan påverka inflationen negativt framöver. Energi är dock den viktigaste. Hittills i år har effekterna från bland annat kriget i Iran varit främst på inflationssidan snarare än tillväxtsidan. Riskerna ligger fortsatt på uppsidan.
Från räntesänkningar till nya höjningar?
En tydlig illustration över vad som faktiskt hänt i världen i år är det faktum att marknaden innan den 28 februari förväntade sig att den amerikanska centralbanken Federal Reserve skulle sänka styrräntan med 75 baspunkter innan utgången av 2026. Idag, efter en höjning, är förväntningarna i stället ytterligare 75 baspunkters höjning innan utgången av 2027. Liknande gäller för ECB. Är det realistiskt? Nja är väl svaret på det, få hade åsikten att det kommer att ske. En anledning är ”fiscal dominance”, det vill säga att finanspolitiken dominerar penningpolitiken. Få politiker, oavsett om det är Macron, Burnham eller Trump, ser med blida ögon på en centralbank som höjer räntan och ökar (ränte)kostnaderna ännu mer för en redan ohållbar statsbudget. Skäl två kan kopplas till inflationsriskerna (HEAT) som till stora delar är koncentrerade till utbudssidan snarare än efterfrågesidan. Det spelar ingen roll hur mycket räntan höjs, det kommer inte att hindra en dålig skörd eller påverka oljepriset. Riktningen är alltså generellt uppåt även för den korta änden av räntekurvan, fast kanske inte så mycket som förväntningarna.
Så, vad ska man som investerare dra för slutsatser av detta? Generellt var mitt intryck att det rådde en viss nykterhet. Riskfyllda tillgångar som aktier har haft ett fantastiskt rally sedan 2022, mycket drivet av just AI-relaterade bolag som nu är en rejäl del av det globala indexet. Uppsidan finns där, fast utfallsrummet är asymmetriskt, det vill säga att nedsidan upplevs som större. Det i sin tur innebär inte att marknaden förväntar sig en krasch, snarare att en hel del goda nyheter redan ligger i kurserna. Med stigande räntor och numera respektabla nivåer borde väl valet vara lätt att skifta en del av aktieandelen in i obligationer? Icke, ovanstående resonemang kring den statsfinansiella situationen på många håll visar varför investerare knappast rusar in på räntemarknaden. Det finns risk för att räntorna stiger än mer. Samtidigt har de senaste åren visat vikten av att vara investerad. Olika kriser har kommit och gått, likväl har marknaderna levererat avkastning, låt vara på ett i långt ifrån linjärt sätt. En sak tar jag dock med mig från London; det är ett nöje att stöta och blöta perspektiv med andra människor, där har AI en bit kvar!