Formues Senior Family Advisor Helena von der Esch är krönikör i VD-tidningen och skriver om risken att snubbla på mållinjen vid ett generationsskifte. Hon påpekar att det, trots noggrann planering, är lätt att missa avgörande detaljer som kan äventyra hela processen – och hon delar med sig av ett konkret exempel.
Han var stolt över att vara färdig med generationsskiftet – och han hade tänk på varje detalj för att lösa gåtan med att skapa ett hållbart familjeföretag för kommande generationer. Varje aktie, varje familjemedlem, varje styrelseledamot, varje chef och varje roll i familjeföretaget fanns med i beräkningen.
Nu var det dags för mötet med rådgivare, jurister och experter, alla redo att lyssna på den självsäkre entreprenörens presentation. Han var förberedd på att bli hyllad. Han hade ju faktiskt klarat av familjeföretagarens svåraste uppgift: att avsluta sin tid som företagsledare och överlämna rodret till nästa generation – efter femtio år av företagande och ägande (och ännu fler år i yrkeslivet!).
Och han kände sina barn väl. Trots att de inte hade samma drivkraft och energi som hans egen generation, litade han fullständigt på dem. De var upplärda av honom, och höll i stort sett med honom om det mesta.
I presentationen framgick det tydligt att det inte fanns några tvivel om hur generation två, men också tre – barn och barnbarn – passade in i framtidsvisionen. Ändå visade entreprenören vid mötesbordet en imponerande självinsikt och en känsla av trygghet när han erkände sin osäkerhet kring generation fyra. Dessa individer hade ju inte fötts ännu, så han kunde inte ha en personlig uppfattning om dem. Och generation fem och sex – vilka roller skulle han ge dem i sin plan? Med viss bävan vände han sig till experterna vid bordet och delade sin tanke: skulle det vara möjligt att förvänta sig ansvarstagande från dem, eller riskerade det att försämra hans plan? Det handlade trots allt om familjen. Experterna tittade på honom med förundran, såg på varandra, blickade ner i dokumenten på bordet, och mötte sedan åter hans blick.
Varför var barnen i femtioårsåldern, som hade tillbringat hela sina yrkesliv i familjeföretaget, och efterträdarna – de unga och kraftfulla pelarna för framtiden – frånvarande vid mötesbordet? Entreprenörens svar var att de inte hade kallats till mötet. De skulle informeras så fort alla papper och planer var nedtecknade i relevant form – de var ju varken insatta i juridik, rådgivning eller experter på ämnet.
Experterna tittade på varandra igen, alla med samma tanke; det saknades tydlig kommunikation. Det fanns inte ens ett uns dialog. Konsten att binda samman en familj och bygga broar mellan generationer genom förtroende lyste med sin frånvaro.
Han hade skapat en plan på samma sätt han lett sina företag. Men ingen annan var redo. Han hade noggrant tänkt på varje detalj för att lösa gåtan med att skapa ett hållbart familjeföretag för kommande generationer – men han var inte färdig med någonting.