I fjol försvagades dollarn med drygt tio procent och under 2023 har dollardebatten tagit fart, framför allt globalt. Har USA ledningen och vilka konkurrerar om statusen? Vår chefsstrateg Michael Livijn tar dig tillbaka i tiden till dollarns utveckling de senaste 50 åren – och listar tre faktorer som behövs för titeln ”global reservvaluta”.
Veckokommentaren fortsätter nedan.
”The dollar is our currency, but it is your problem” är ett klassiskt citat, levererat av den amerikanske finansministern John Connally* 1971 till dåvarande deltagare på ett G10-möte i Rom. Det blev mer eller mindre spiken i kistan för Bretton Woods-systemet, dollarn lämnade guld-peggen och försvagades efter detta med runt 20 procent. Just dollarn är en valuta många har åsikter om, och det är inte så konstigt eftersom den efter andra världskriget har haft en ohotad status som världens reservvaluta. Runt 70 procent av alla internationella transaktioner görs i dollar. Och varje gång det viker söderut på marknaderna så sker en mer eller mindre stor ”flight to safety”, det vill säga dollarn. Inte helt otippat kallade den gamle franska presidenten Valéry Giscard d’Estaing redan på 1960-talet detta förhållande för ”exorbitant privilege”, att statusen som reservvaluta gav otillbörliga fördelar under nästan utpressningslika former (vilket är korrekt, fast det är en annan diskussion).
Ju längre 2023 framskridit, desto mer har debatten kring dollarn ökat i styrka. Här på hemmaplan har den debatten ännu inte synts så mycket, fast tro mig, den är mycket livlig på det globala (analys)planet. Och den tar sin utgångspunkt just i dollarns status som reservvaluta. Att dollarn sedan oktober förra året försvagats med drygt tio procent tas av de som tror att dollarns dagar är över för intäkt att så är fallet. Jag hävdar att det behövs lite mer på fötterna än så. Låt oss titta lite på hur dollarn rört sig sedan Bretton Woods kollapsade:
Källa: Macrobond
Som framgår tydligt är det inte så att dollarn är någon fast punkt i valutauniversum, den har sina starka såväl som svaga perioder. Och kortsiktiga rörelser är knappast något jag skulle använda som argument för en så monumental fråga som dollarns reservvalutastatus. Fast diskussionen är intressant, och kanske också motiverad eftersom det skett en hel del de senaste åren. Valuta är till syvende och sist geopolitik, och hegemonen, eller det dominerande imperiet, kontrollerar ofta reservvalutan. 1800-talet skedde i pund, 1900-talet (och 2000-talet hittills) har skett i dollar.
Med Kinas framväxt så utmanar landet nu USA rent ekonomiskt, även om det är en bit kvar. De senaste årens handelsbråk kan ses mot den bakgrunden och rent historiskt är det inget nytt. Nya imperier har alltid utmanat gamla. Kinas projekt ”The Belt and Road Initiative” syftar till att knyta ihop den euro-asiska kontinenten (samt delar av Afrika, där råvaror finns) infrastrukturmässigt för en ökad handel. Som såklart då gärna får ske i yuan. Ytterligare en anledning till att debatten ökat i styrka i år är Kinas aktivitet på den geopolitiska scenen, där man gett sig in i Mellanöstern och mäklat mellan ärkefienderna Saudiarabien och Iran samt bjudit in diverse ledare från både Väst och Syd (Macron någon?). President Xi träffade också Putin i Moskva under mars och tar knappast avstånd från Rysslands invasion av Ukraina utan prisar i stället ländernas fina samarbete. Kina köper redan idag olja från både Ryssland och Iran i yuan, en av många råvaror som prissätts i dollar, och syftet är förstås att bryta dollarns hegemoni. Saudiarabien har uttryckt intresse för att börja handla olja i yuan och Kina är landets största kund, 26 procent av oljeexporten går till dit. Därmed knyter Kina de länder som vill handla i yuan närmare sig då pengarna i stort sett bara kan användas att köpa kinesiska varor för. En dollar är som bekant gångbar över hela världen.
Fast någonstans bortom rubrikerna om ”de-dollarization” och spekulationerna om att USA:s storhetstid är över finns verkligheten. Och vad gäller tre ganska centrala faktorer som måste finnas för att kunna bära titeln ”global reservvaluta” har USA fortsatt ledningen:
- Storleken på ekonomin. Bara Kina och EU är ens i närheten av att konkurrera här.
- Dollarn flyter fritt, liksom de flesta stora valutor. Yuanen är fortsatt ”managerad” av Kina; den politiska risken är därmed betydligt högre. Kina tillämpar också kapitalkontroller.
- Trots mångas åsikt om motsatsen är USA både politiskt och ekonomiskt mer stabilt än både Kina och EU.
Betyder detta att dollarn för alltid kommer att vara den globala reservvalutan? Nja, jag skulle nog inte satsa huset på det, för som ovan nämnts är inget för evigt. Däremot har jag lite svårare att på ens medellång sikt se något rimligt alternativ. Men den geopolitiska utvecklingen pekar i nuläget onekligen mot en ökad polarisering, vilket i sin tur kan innebära flera konkurrenter om statusen någon gång i framtiden. Och som avslutning; i den gamla reservvalutan, pundet, genomförs dubbelt så många internationella transaktioner som i yuan!
*John Connally var 1963 guvernör i Texas och satt framför JFK i bilen där han träffades av två av skotten. Han återhämtade sig dock och tjänstgjorde som guvernör fram till 1969.