I veckokommentaren skriver Formues chefsstrateg Michael Livijn om aktieutvecklingen de tre senaste åren. Han gör en snabbspolning till coronaåret 2020 och jämför med 2022. Vilka likheter och skillnader finns, och är höstens börsrally en indikator på vändning? Vad trodde Michael själv vid årets ingång att den svenska börsen skulle sluta på i år?
2020 känns som för en evighet sedan, men bara för att ruska liv i minnenas bank: det var året då corona-pandemin bröt ut. Med den kom en panik i marknaden som inte setts sedan september-oktober 2008, när först den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers gick under och följt av ett nej i kongressen till det föreslagna räddningspaketet TARP. Paniken under februari-mars 2020 sänkte de globala aktiemarknaderna med mellan 25 till 35 procent på bara några veckor och domedagsstämningen var påtaglig. Likväl, när dammet väl lagt sig och året var slut loggade svenska aktier en uppgång på 13 procent! För globala aktier var siffran två procent. Med tanke på vad som hände under 2020 måste det betraktas som en någorlunda respektabel överraskning. Sant är att massiva stimulanser från centralbankerna hjälpte till en hel del, fast som vanligt blir ju allt glasklart när man väl har facit.
Jag fick i slutet av januari frågan av en tidning vad jag trodde den svenska börsen skulle sluta på i år. Inledningen på 2022 var inte vacker, Stockholmsbörsen (SIX PRI) var ned 9,93 procent under årets första månad. Möjligen påverkad av starten på börsåret hasplade jag ur mig ”jag skulle vara nöjd om det slutade på minus fem procent” och kom med det ut som mest negativ i den panel som fick frågan. Jag står fortfarande helt bakom det uttalandet då jag ansåg att 2021 var ett år med extremt god avkastning, och det i spåren av överraskningen från året innan. Kort sagt, efter en sådan utveckling kändes det inte osannolikt att marknaden skulle ta en paus eller till och med backa något.
Sedan hände som bekant 2022. Än är det för tidigt att sammanfatta, fast låt oss säga att det varit ett minst sagt fullödigt år, tyvärr mest i negativ bemärkelse. Jag tänker i första hand på Rysslands invasion av Ukraina, och det lidande som skett, och sker, sedan dess. Minustecken i portföljen bleknar något i det perspektivet. Ändå är de där, i de flesta tillgångsslag. Faktum är att min utsaga från januari under slutet av september såg ut som en ren önskedröm då svenska aktier var ned nästan 33 procent. Även om det är en bra bit kvar till rekordåterhämtningen under 2020 så har rallyt under hösten i både svenska och globala aktier ändå hyfsat till siffrorna en del. I skrivande stund är Stockholmsbörsen ned drygt 20 procent, och globala aktier är ned drygt tio procent i lokal valuta (0,4 procent upp i SEK!).
Finns det en möjlighet att 2022 blir lite som 2020? Rallyt under hösten har såklart tänt hoppet att vändningen är på gång, fast man måste nog vara extremt optimistisk om man ser att 2020 ska upprepas (året är ju snart slut). En diskussion kring så kallade björnrallyn och vändningar hittar du här. En avgörande skillnad mot 2020 är förstås att ovan nämnda penningpolitiska stimulanser idag snarare är åtstramningar och att de ekonomiska utsikterna inför nästa år är minst sagt utmanande. Det är kort sagt en hel del flytande materia marknaden har att förhålla sig till, som vanligt kan tilläggas. Fast precis som att 2020 känns avlägset idag har det hänt så pass mycket sedan pandemin bröt ut att det svårt att få grepp om utvecklingen på aktiemarknaden. En graf brukar underlätta:
Källa: Macrobond
Det har sannerligen varit en resa att minnas de senaste tre åren. Med det perspektivet har avkastningen över perioden ändå varit relativt ”normal”, den förväntade avkastningen ligger historiskt på runt sju till åtta procent för aktier och som framgår ovan är det där vi har hamnat sedan 2020. Svängningarna under perioden har dock varit stora, därav svårigheten att se den större bilden. Och med den utgångspunkten ser det (tyvärr) ut som att min spådom från januari inte kommer att slå in. Fast ett litet julrally är förstås alltid välkommet!