Formues chefsstrateg Michael Livijn pratar om känslor och skräcken inför recessioner. Han går in på vad som räknas som recession, vad som kan fungera som recessionssignaler och vad det kan kosta att använda statistik för att tajma recessioner. Vad är egentligen slutsatsen av det hela?
Som investerare är vi mer styrda av känslor än vi gillar att erkänna, speciellt när det faller. Trots att aktiemarknaden i genomsnitt stiger tre år av fyra ligger ofta fokus på när nästa fall kommer snarare än den avkastning man fått över tid. På finanslingo kallas detta för ”The wall of worry”, alltså att aktiemarknaden stiger men under ständig oro.
Oförutsägbarhet och perioder med negativ avkastning är en grundbult i det som skapar avkastning på kapitalmarknaderna för riskfyllda tillgångar. De flesta kan hantera mindre kursfall men fem till tio procent ned kan vara obehagligt för många. Och då faller aktiemarknaden i snitt fem procent runt tre gånger under ett enskilt år och runt tio procent i snitt en gång om året!
Recessionsskräck
Utmaningen är förstås de stora nedgångar som ofta sammanfaller med ekonomiska kriser, eller recessioner. Eftersom USA är världens största ekonomi ligger fokus där för investerarna när det kommer till recessioner. Det är relativt sällan en recession utanför USA påverkar den amerikanska ekonomin, men omvänt ger en recession i USA nästan alltid globala ringar på vattnet. Oro för den ekonomiska framtiden är naturlig, och när den väl får fäste kan fallen bli både snabba och stora. Lägre ekonomisk aktivitet ger lägre efterfrågan på varor och tjänster, mindre behov av arbetskraft, fallande lönsamhet och konkurs för de svagaste bolagen. Aktiemarknaden faller ofta före ekonomin då investerarna anar vad som är på gång och agerar därefter. USA har haft sex recessioner sedan 1980, med tillhörande kursfall från -20 procent (1990) till -57 procent (2008/2009). Själva definitionen på en recession är två kvartal i rad med negativ tillväxt (västvärlden) till under två procents tillväxt om man menar den globala ekonomin. I nuläget förväntas en global tillväxt på runt fyra procent för 2022 och runt 3,5 procent för 2023.
Räntekurva med tveksamt värde
Många har läst om att räntekurvan i USA nu indikerar recession (för mer om räntekurvor, se förra veckobrevet här). I korthet betyder det att den korta räntan (tvåårs) är högre än den långa (tioårs) varvid räntekurvan ”inverterar”. Historiskt har en invertering av räntekurvan förutspått 85 procent av alla recessioner i USA sedan 1870. Signalen har bara varit felaktig en gång, och möjligen också 2019 några månader före pandemin slog till. Inte för att recessionen inte kom, men en räntekurva kan omöjligen veta något om virologi. Nyttovärdet av att räntekurvan inverterar och sålunda utlöser en ”recessionssignal” är dock noll för dig eller mig som investerare. Skälet är nämligen att sedan 1965 har det dröjt mellan sju och 49(!) månader efter invertering innan recessionen varit ett faktum. I två tredjedelar av fallen stod aktiemarknaden högre efter både ett och två år efter signalen.
Arbetsmarknaden en mer pålitlig recessionssignal
Medan det kan gå år efter att räntekurvan lyser rött till recession är en försvagning av arbetsmarknaden en mer robust signal om ett konjunkturskifte. I nuläget ser det hyggligt ut i både USA (arbetslösheten är tiondelar ifrån rekordet ifrån 1968) och Europa (lägst någonsin), och brist på arbetskraft är ett större problem än det omvända. Det är knappast den bästa utgångspunkten för avkastningsutsikterna de kommande åren, men indikerar att lågkonjunkturen kan vara en bit bort. Den så kallade ”Sahm-regeln” säger att en recession är på gång om arbetslösheten under tre månader stiger med minst en halv procentenhet över lägstanivån de senaste tolv månaderna.
Omöjligt att tajma marknaden även runt recessioner
I USA har de 15 recessionerna sedan 1929 haft en längd mellan tre år och sju månader (1929-33) till en(!) månad (2020). Aktiemarknaden har tenderat att falla innan recessionen inträffat. Från toppen före recessionen är genomsnittsfallet runt 20 procent, men utfallen varierar mellan noll och -86 procent. Intressant nog har botten i aktiemarknaden inträffat i snitt fem månader innan recessionen är över.
Intuitivt tänker vi att det är smartast att sälja av innan de ekonomiska talen viker av för att undgå kommande kursfall. Statistiken säger dock något annat. Nedan är data från USA (1929-2009) och även om man ska vara försiktig med genomsnittstal visar detta ändå svårigheten med att tajma recessioner.
Tolv månader före recessionen inträffar:
- uppgång under elva av 14 fall
- genomsnittlig avkastning 11,5 procent
Under recessionen:
- uppgång i sex av 14 fall
- genomsnittlig avkastning -4,3 procent
Ett, tre och fem år efter att recessionen är över:
- 1 år: uppgång i alla fall utom 2001 och före/under andra världskriget
- 1 år: genomsnittlig avkastning 21 procent
- 3 år: uppgång i alla fall, genomsnittlig avkastning 53 procent
- 5 år: uppgång i alla fall, genomsnittlig avkastning 86 procent
Lätt att tappa värdefull avkastning
Talen visar alltså att de flesta tolvmånadersperioder innan recession har gett en positiv avkastning men att de sista månaderna innan lågkonjunktur ofta har inneburit kursfall. Det är kanske lite överraskande att aktiemarknaden stigit genom flera recessioner, men inte att åren efter har varit några av de allra bästa.
Slutsatsen är att kriser och potentiella kursfall inte alltid måste innebära handling då det kan kosta ordentligt att försöka tajma recessionen/marknaden. Det man eventuellt vinner på att ligga utanför marknaden kan snabbt ätas upp om kurserna vänder upp. Kom ihåg att tajmingen gäller både när man ska sälja och sedan köpa igen. Kanske det är bättre att se på kursfall som ett pris man får betala för att vara med på uppgången över tid. Om inte annat tar det bort en del av den där oron för nästa recession!
Text: Michael Livijn