Om Kina, 4 d:n och komplexitet

Skriven av Michael Livijn

Representerar Kina en framgångssaga eller har tillväxtmaskineriet stött på problem? Vår chefsstrateg Michael Livijn listar fyra punkter som kan kasta ljus över svaret: demografi, skuldsituationen, efterfrågan på kinesiska produkter och begreppen “de-risking samt “de-coupling”. Men går det att dra några slutsatser utifrån “de 4 d:na”?

Veckokommentaren fortsätter nedan.

Prenumerera på Michael Livijns marknadsuppdateringar

Du får veckokommentaren en gång i veckan och videoserien "Marknaden" direkt i din inbox.




Input the campaign name that submitters should be added to.





Kinas framväxt till världens andra största ekonomi har fascinerat mången ekonom och alldeles säkert även en och annan politisk ledare. Tillväxten har sedan inträdet i WTO 2001 varit nästan parabolisk, med BNP-tal som ökat tvåsiffrigt betydligt oftare än inte. En ostoppbar framgångssaga? Nja, att döma av mediafokuset på sistone ser det ut att hacka en del i tillväxtmaskinen. En ekonomi så stor som Kinas låter sig dock inte reduceras till enkla svar och/eller åsikter kring om sagan är all eller inte. Fast klart är att det finns en del frågetecken, och för att genast motsäga mig själv tänkte jag just reducera dessa till ”de 4 d:na”:

  • Kina är inte längre världens folkrikaste land (Indien har gått om), fast vad som betyder något framöver är sammansättningen av befolkningen, inte storleken. Och där ser det onekligen lite problematiskt ut för Kina. Förutom att befolkningen kommer att minska (FN:s prognos är 1,18 miljarder kineser 2060 mot 1,43 idag) så ökar andelen äldre dramatiskt. Försörjningskvoten för äldre (+65 år), alltså hur många äldre det går på 100 personer i arbetande ålder (15 till 64 år) når enligt samma prognos 56 procent år 2055, vilket är högre än för utvecklade ekonomier vid samma tidpunkt. Det här är inget som kommer att påverka på kort sikt men reser frågetecken kring den framtida potentialen vad gäller både ekonomisk tillväxt, men också produktivitet. Lägg till detta att ungdomsarbetslösheten (18 till 24 år) i nuläget ligger över 20 procent, vilket knappast är optimalt (Kinas statistikmyndighet meddelade för övrigt i början av augusti att de slutar att publicera denna data…). Den ”demografiska utdelningen” som Kina åtnjutit under lång tid ser ut att vara över.
  • Skuldsituationen hos lokala myndigheter och framför allt fastighetssektorn oroar, och den totala skulden i ekonomin (stat + privatpersoner + företag) ligger, som andel av BNP, på runt 300 procent. Det är över snittet för utvecklade ekonomier som ”bara” har en skuldsättningsgrad på runt 275 procent av BNP. Dåliga lån riskerar att drabba ekonomin negativt, speciellt om räntorna skulle stiga. Reaktionen från myndigheterna denna gång har också varit relativt återhållen, under tidigare kriser (2008-9 och 2015-16) har mycket stora stödpaket satts in. Börjar Kina närma sig taket för vad som är möjligt skuldsättningsmässigt?
  • Efterfrågan på kinesiska produkter har tagit stryk efter ett tufft 2022 globalt, och exporten har i år haft negativ tillväxt, alltså sjunkit. Det förväntade uppsvinget efter pandemi-nedstängningarna i den inhemska konsumtionen har inte heller materialiserat sig som väntat.
  • De-risking/De-coupling. Kinas ekonomiska framväxt har gjort landet till en spelare med tyngd och friktionerna med USA är vid det här laget välkända. Begreppet ”de-coupling” är flitigt använt i just USA när det kommer till relationen med Kina. Under pandemin blev det uppenbart för alla att globaliseringens enormt effektiva försörjningskedjor i själva verket var ganska känsliga. Dessutom är Kina stora på områden som metaller/mineraler för bland annat batterier till elbilar och produkter som till exempel solpaneler och vindkraftverk som är centrala för det gröna skiftet. USA går mer på spåret ”de-coupling”, bland annat via initiativet IRA (Inflation Reduction Act) som syftar till att bygga upp egna leveranskedjor kring dessa områden. Det inkluderar också att öka produktionen av chip i USA. EU har valt spåret ”de-risking”, där syftet är att minska beroendet av kinesiska leveranskedjor. Det är lite oklart vad det betyder i praktiken, varken retorik eller förslag är lika handfasta som de i USA. Europa är dock i högsta grad beroende av Kina, framföra allt bilindustrin (som står för sju procent av EU:s BNP), både vad gäller försäljning i Kina och import av kinesiska komponenter.

Ovanstående punkter gör inte anspråk på att vara heltäckande och komplexiteten är som sagt betydande. Går det då att dra några slutsatser? Ett sätt att närma sig situationen är att titta lite på hur de finansiella marknaderna har reagerat. Eftersom de förväntas vara framåtblickande borde de ha reagerat om Kina verkligen är på väg söderut. Och som vanligt är bilden mångfacetterad. Kinesiska aktier har visserligen sjunkit i år, fast bara med 0,8 procent (Shanghai Composite Index, lokal valuta). Även banksektorn, som riskerar att drabbas negativt av den krisande bostadssektorn, har klarat sig relativt väl med en nedgång på runt 4 procent i år. Kina är världens största konsument (och marginalköpare) av de flesta råvaror, likväl har ett brett råvaruindex (RJ-CRB) stigit med runt 2 procent i år. En klar avmattning i den kinesiska tillväxten (allt annat lika) borde kanske synts i råvarupriserna? Tittar vi på den kinesiska high yield-marknaden, där många av de krisande bostadsbolagen emitterar, råder det inga tvivel; den har tappat runt 70 procent de senaste två åren. Det stora fallet skedde dock under förra året. Tilläggas bör att exemplen (ej RJ-CRB) avser inhemska kinesiska marknader, som utländsk investerare är dessa svåra att investera i. De inhemska marknaderna borde dock känna ekonomin och dess förutsättningar bäst.

Med tanke på att situationen är så pass komplex är det svårt att dra några definitiva slutsatser utifrån ett portföljperspektiv. Det är klart, skulle Kina falla utför ett stup får det stora konsekvenser för världens marknader, främst via en ”risk-off”-rörelse, alltså att sentimentet skulle falla brant och med det de flesta riskfyllda tillgångsslag. För kinesiska tillgångar skulle samma scenario troligen innebära en hel del smärta, men de flesta investerare i väst har begränsad direkt exponering mot Kina. De inhemska marknaderna är till stora delar stängda för icke-kineser och andelen Kina i ett globalt index ligger kring 3 procent, och då handlar det ofta om aktier noterade i Hong Kong. Den största risken ligger som sagt via spridningseffekter till marknader/företag i övriga världen som har stor exponering mot Kina. Veckobrevet kommer säkerligen att återvända i ämnet framöver. Komplex var ordet!

Michael Livijn Chefsstrateg

Michael Livijn har över 20 års erfarenhet ifrån finansbranschen. Han tar fram Formues House View, skriver marknadskommentarer, veckobrev, medverkar i Förmögenhetspodden samt under Formues webinarer. Michael är även extern talesperson för Formue.

Tänk på att en investering i finansiella instrument innebär en risk. Historisk avkastning är inte någon garanti för framtida avkastning. Pengar som placeras kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet. Informationen utgör inte rådgivning. Du kan alltid få råd om placeringar anpassade efter din finansiella situation från en rådgivare.

Kontakta oss