Expressen eller Aftonbladet – passiv eller aktiv förvaltning?

Skriven av Michael Livijn

Det finns gott om olika fondtyper som ger olika typer av marknadsexponeringar och du kan välja aktivt eller passivt förvaltade fonder. Men vad är egentligen skillnaden mellan dessa, vilka för- och nackdelar kommer de med, vad avslöjar historien och vad ska du välja? Det skriver Formues chefsstrateg Michael Livijn om den här veckan.

Veckokommentaren fortsätter nedan.




Input the campaign name that submitters should be added to.





Marknaden kan uppfattas som ett oändligt (nöjes?)fält med snudd på lika oändliga möjligheter. Oavsett vad du har för syfte, mål, strategi eller förhoppningar så kommer nämnda marknad erbjuda ett alternativ för just dig. Hög risk, låg risk, aktier, obligationer, råvaror, you name it, det kommer att finnas! Dock, investeringar handlar inte bara om analysen kring vad man ska ha i sin portfölj, utan och också hur detta implementeras. För de allra flesta så är fonder det mest rimliga alternativet och utbudet torde nog tillfredsställa den mest kräsna investerare. Enligt Statista har antalet reglerade fonder globalt ökat från drygt 66 000 år 2007 till knappt 139 000 år 2022. När man sedan ska implementera sin strategi/portfölj har man således ett nästan oändligt utbud, fast också ett val kring vilken typ av förvaltning man vill ha i sina fonder. Debatten kring begreppen aktiv och passiv (index) förvaltning har gått fram och tillbaka sedan den senare introducerades av John Bogle 1976. För enkelhetens skull håller vi oss till aktiefonder, då det var där det började. Till att börja med, vad är skillnaden mellan dessa två förvaltningssätt?

  • En passiv, eller indexfond, replikerar helt enkelt ett index, det kan vara S&P 500, OMXS 30 eller MSCI AC Världen. I takt med att detta index förändras följer fonden slaviskt med utan att ta ställning till hur enskilda aktier i indexet utvecklas. Eftersom de allra flesta index är marknadsviktade kan det innebära att enskilda sektorer och/eller bolag kan få en stor vikt, till exempel utgör de 10 största bolagen i S&P 500 (mest tech/IT) nästan 30 procent av index i dagsläget. I MSCI AC Världen är motsvarande siffra knappt 20 procent. Kostnaden för en indexfond är oftast mycket låg, då det i huvudsak handlar om att justera fonden mekaniskt efter indexet.
  • En aktivt förvaltad fond innebär att en förvaltare tar aktiva beslut om viktningen i fonden relativt index. Genom analys skapas underlag att över- och undervikta enskilda aktier och/eller sektorer, och syftet är naturligtvis att prestera bättre än det index förvaltaren jämför sig mot. En förvaltningsorganisation kostar dock pengar och avgiften för en aktivt förvaltad fond ligger ofta klart över en passiv fond.

Som antyddes ovan är debatten kring vilket sätt som är bäst ständigt pågående och båda har övertygande argument för sin sak, men också nackdelar:

  • Den passiva fondens främsta fördel är att kostnaden är låg, den kan ge en god exponering mot breda marknadsindex och att den är förutsägbar – den kommer att prestera strax under index i stort. Men det innebär också att den heller aldrig kommer att slå index samt att det från tid till annan kommer att innebära en stor exponering mot enskilda sektorer/bolag.
  • En aktiv fond har däremot möjlighet att prestera bättre än index, den är också mer flexibel vid ändrade marknadsförhållanden eller nya investeringsmöjligheter och kan ta en defensiv/offensiv position beroende på hur förvaltaren ser på marknadsförutsättningarna. Den högre kostnaden är dock ett hinder för meravkastning, är avgiften säg en procent så startar ju förvaltaren nämnda procent bakom index varje år. Och att slå marknaden är en svår uppgift, speciellt över längre tidsperioder.

Historiken vittnar också om att det är utmanande att vara bättre än index för aktiva förvaltare. Det finns ett antal källor att gå till för att utvärdera aktiva förvaltare, bland annat Morningstar och S&P SPIVA. Samtidigt gäller det att vara klar över metodiken som används, Morningstar jämför en kategori aktiva fonder (till exempel USA-fonder) mot relevanta indexfonder, medan S&P jämför mot ett index (till exempel S&P 500). Det här gör att utfallet blir olika eftersom även en indexfond har kostnader, ett index har det inte. Därför är det generellt fler förvaltare som slår marknaden med Morningstars metod än S&P. Fast oavsett metod är det en minoritet av förvaltarna som över tid slår index. På fem års sikt handlar det om mellan fem och 15 procent av förvaltarna (beroende på vilken marknad som avses) med S&P:s metod och mellan 22 och 30 procent av förvaltarna med Morningstars metod. På tio års sikt är sifforna mellan två och tio procent respektive 13 och 38 procent. Varför är det då så svårt att ”slå marknaden”?

Som ovan nämnts är kostnaden en starkt bidragande faktor. Oavsett vilken avgift en aktiv förvaltare väljer att ta ut måste den under ett kalenderår ”tjänas tillbaka” innan index kan slås. Återigen, lyckas förvaltaren med detta och når upp till index så är det faktiskt bättre än någon indexfond, som alltså kommer att leverera en underavkastning relativt index motsvarande sin förvaltningskostnad. Och vem är egentligen ”marknaden”? En indexavkastning representerar den genomsnittliga avkastningen av alla investerare som investerar samma marknad. Vilket i sin tur betyder att ett antal förvaltare rent matematiskt inte kommer att slå index, oavsett ambition. Fast det innebär också att jämföra rätt saker, och det är lätt att gå bort sig bland alla fonder (139 000!) och index.

Framgången för indexfonder har de senaste åren varit massiv, och stora flöden har skett från aktiva fonder till passiva. I USA gick passiva fonder om aktiva i marknadsandel (alltså över 50 procent) redan 2018. Betyder det att den aktiva fonden är en utdöende art? Nja, det finns en del argument som talar för att aktiva fonder fortsatt har sin plats i en fondportfölj. Perioden efter finanskrisen präglades av stora penningpolitiska stimulanser och mycket låg, eller till och med negativ, ränta. Speciellt tech- och tillväxtsektorer gynnades kraftigt av detta samtidigt som alla företag fick tillgång till en mycket billig finansiering. Eran innebar också en relativt stabil makromiljö med en visserligen något lägre tillväxt än normalt samtidigt som konjunkturcykeln slätades ut. Deflation var det stora hotet snarare än dagens situation med inflation. Indexfonder trivdes minst sagt i denna miljö med sina låga kostnader och att de var ”fullt med” (åtminstone USA- och globalfonder) i tiotalets stora drivkraft, amerikanska tech-bolag. De senaste åren har dock inneburit en del nya förutsättningar.

Faktorer som en åldrande befolkning i väst (även i Kina), transitionen mot ett hållbart samhälle, klimatutmaningar och en helt ny geopolitisk spelplan kan innebära större svängningar i konjunkturcykeln framöver. Den globala ekonomin är aldrig statisk, men det senaste decenniet har ur ett historiskt perspektiv innehållit ovanligt lite svängningar. Sannolikheten för att en mer volatil makromiljö är alltså högre framgent vilket i sin tur kan betyda bättre förutsättningar för aktiva förvaltare. Med ett ”normalt” pris på pengar, alltså räntan, och en mer ”normal” konjunkturcykel kommer skillnaden mellan olika företag att öka vad gäller anpassning till de nya förutsättningarna, försäljning, vinster och därför avkastning. Därmed ökar också möjligheterna för aktiva fonder att leverera överavkastning relativt index, fast de har bevisbördan givet hur historiken sett ut under de senaste tio till 15 åren. Det innebär också att skillnaden inom en grupp fonder (till exempel Sverige- eller Europafonder) kan öka eftersom incitamenten att avvika från index (vilket är kärnan i aktiv förvaltning) ökar i en mer volatil miljö. Och att avvika från index kan som bekant slå åt båda hållen. Skulle passiva fonder helt ta över marknaden sätts dessutom prissättningsmekanismen ur spel eftersom ingen på marknaden skulle ha en uppfattning av vad det rätta priset på en aktie skulle vara. Ett pris kommer ju till av att två parter har olika åsikter om värdet på en tillgång!

Slutsatsen blir därför 1: denna debatt kommer att rasa vidare, 2: det finns inget definitivt svar på vilket sätt som är bäst, 3: dina behov och preferenser som investerare avgör i första hand – båda alternativen har sin plats i en portfölj. Så vad blir det, Aftonbladet eller Expressen?

Dela artikel

Michael Livijn Chefsstrateg

Michael Livijn har över 20 års erfarenhet ifrån finansbranschen. Han tar fram Formues House View, skriver marknadskommentarer, veckobrev, medverkar i Förmögenhetspodden samt under Formues webinarer. Michael är även extern talesperson för Formue.

Tänk på att en investering i finansiella instrument innebär en risk. Historisk avkastning är inte någon garanti för framtida avkastning. Pengar som placeras kan både öka och minska i värde och det är inte säkert att du får tillbaka hela det insatta kapitalet. Informationen utgör inte rådgivning. Du kan alltid få råd om placeringar anpassade efter din finansiella situation från en rådgivare.

Kontakta oss