I början av juni är det dags för valet till Europaparlamentet, en viktig händelse som kommer att påverka Europas framtid. Men vilka utmaningar står Europa inför, och vilka strategiska beslut behöver fattas för att hänga med i den framtida ekonomiska konkurrensen? Det skriver vår chefsstrateg Michael Livijn om.
Vill du få veckokommentaren skickad till din epost varje fredag? Klicka här
Nästa helg är det dags för val till EU-parlamentet, och för vår del innebär det söndagen den 9 juni. Valrörelsen är kanske inte lika het som ett nationellt val, och valdeltagandet brukar vara lägre. Likväl är det ett val, och även om Bryssel kanske känns långt bort så saknar det knappast betydelse. Europa har nämligen ett par strategiska nötter att knäcka för att hänga med i den framtida ekonomiska konkurrensen, nötter som ligger lite över olika partiers program, vallöften och kandidater. Därför lämnar jag den biten därhän och fokuserar på makrobilden.
Till att börja med, vad är det vi egentligen ska rösta om? Valet avser det europeiska parlamentet, som i sin tur har en begränsad makt att introducera ny lagstiftning/reformer. Det är EU-kommissionen som lägger fram policys i parlamentet som sedan diskuterar och godkänner eller avvisar förslagen. På så sätt skiljer sig detta parlament från ett mer ”vanligt” sådant. EU-rådet (där statscheferna sitter) är ursprunget till mycket av förslagen, kommissionen fungerar därmed som en sorts ”brygga” mellan rådet och parlamentet. Dock så utser parlamentet kommissionen, och det blir första steget efter valet. Normalt väljs ordföranden från största partigruppen (EPP i nuläget och även i opinionen inför valet), och troligen betyder det en fortsättning för Ursula von der Leyen. Sedan ska resten av kommissionärerna utses, vilket tar en del tid. Givet att de tre stora partigrupperna (EPP, S&D, RE) väntas få en mindre majoritet än vid valet 2019 kan denna process ta längre tid än vanligt, och innan detta är klart är det vänta och se utifrån ett marknadsperspektiv.
Tillbaka till de strategiska nötterna som inte försvinner oavsett hur Europa röstar. En av dessa är produktiviteten i ekonomin, som släpar efter framför allt USA. Både den demografiska prognosen är sämre (allt fler äldre och låga födelsetal innebär att färre ansluter till arbetskraften, vilket i sin tur begränsar tillväxtpotentialen i ekonomin och sätter större press på de offentliga finanserna) samtidigt som investeringarna är lägre. Vissa prognoser (Goldman Sachs) pekar på att om trenden fortsätter kommer tillväxten i EU vara fem procent lägre (i reala termer) relativt USA fram till 2030. Nedan graf visar produktivitetstillväxten sedan slutet på 1950-talet:
Källa: Macrobond
Som synes har EU inte legat i framkant de senaste åren, utan har även haft den lägsta produktivitetstillväxten under 2000-talet. Att få ordning på både detta samt att öka investeringarna är centralt för både Rådet, Kommissionen och parlamentet när väl Kommissionen är på plats.
Två rapporter beställda av Kommissionen ämnar komma till rätta med ovanstående problematik, dels Letta-rapporten, dels Draghi-rapporten (ja, den Draghi). Den förstnämnda tittar på sätt att fördjupa den gemensamma marknaden medan den senare fokuserar på att stänga investerings- och produktivitetsgapet mot USA och tar sin utgångspunkt i tre svagheter för Europas del:
- Fragmenteringen är större i Europa och innebär en mindre effektiv produktion av varor och tjänster, framför allt inom strategiska sektorer som försvar, kommunikation och teknologi. Till exempel har de fem största försvarsbolagen en marknadsandel på 45 procent i Europa mot 90 procent i USA, och vad gäller mobiloperatörer så har Europa 34 mot USA:s tre. På tech-sidan är det i princip game over, Europa har inget som kan konkurrera med USA:s ”Magnificent 7”.
- Samordningen av ”public goods”, till exempel infrastruktur inklusive elnätet behöver bli bättre. I huvudsak sker detta på nationell nivå och inte på ”kontinent-basis”. Nya teknologier som AI faller också inom detta område.
- Bättre koordinering runt råvaror och andra kritiska insatsvaror krävs. Ofta sköts detta av privata aktörer som på global nivå tävlar mot stater med stor kontroll över leveranskedjorna. Europa är också en relativt råvarufattig region med höga ambitioner på hållbarhet, vilket kommer att kräva enormt med råvaror för att genomföras.
Letta-rapporten fokuserar som sagt på hur den inre marknaden kan fördjupas, och en av centralpunkterna är det som kallas för ”Capital Markets Union”. I klartext innebär det harmoniserade produkter som kan säljas inom hela unionen, till exempel pensionsprodukter. Tanken med detta, förutom att förenkla, är att dra nytta av den höga sparkvoten i Europa (där ligger vi klart före USA) och styra den mot europeiska investeringar (ett förslag är att dessa produkter ska innehålla minst 80 procent europeiska tillgångar, moroten är en mer förmånlig beskattning på dem). Fördelen med denna reform (om den blir verklighet) är att kostnaden är relativt liten och effekten kan bli stor. De förslag som framförs i Draghi-rapporten kommer med stora kostnader, medel som behöver komma från EU-budgeten. Tilläggas bör att Draghi-rapporten ännu inte är släppt i sin helhet, den är satt på paus till efter valet när den nya Kommissionen är på plats.
Källa: Macrobond
Utmaningar saknas knappast när det kommer till EU:s framtid. Dock verkar det finnas en viss krisinsikt om vad som kan göras åt dessa utmaningar, men den kanske största nöten att knäcka är att genomföra det. EU är som sagt många länder, många viljor och EU-maskineriet maler relativt långsamt. Samtidigt kvarstår faktum: EU:s tillväxt och framtidsutsikter släpar inte bara efter USA, utan även andra ekonomiska stormakter som Kina/Asien. I en mer friktionsfylld värld kommer konkurrensen att öka, och med tanke på bland annat teknikutvecklingens nästan exponentiella hastighet kostar det att stå på sidlinjen. Framtiden handlar om att genomföra de reformer/policys som behövs för att Europa ska behålla sin plats som världens andra största ekonomi. Oavsett vad du röstar på, så uppmanar jag dig till att gå till valurnan den 9 juni!