Geopolitiskt har det senaste året varit en omvälvande tid. Och för den delen de senaste åren också. Stora skiften som dessa är svåra att få grepp om då komplexiteten är minst sagt enorm, och spänner över ekonomi, säkerhet, allianser och nationella intressen. Att reducera den komplexiteten till ”bra/dåligt” eller god/ond” är tyvärr allt för enkelt. Eller som Lord Palmerston, brittisk utrikesminister på 1850-talet, sa:
- There are no permanent friends, no permanent enemies, only permanent interests.
Ett av dessa intressen är ett nyvaknat intresse för tillverkning. I USA är det ett av Trump-administrationens huvudmål och andemeningen i EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyens linjetal till Unionen för ett par veckor sedan var ”Made in Europe”. Kort sagt, Väst ska återta ledartröjan i att tillverka saker. En inte helt okomplicerad fråga det heller. Fast den är starkt kopplad till geopolitiken, och kanske en anledning till varför fokus har landat just på tillverkning.
Den amerikanska ekonomen Noah Smith, bryter ned detta förhållande på ett mycket elegant sätt. Stora industriella trender som järnvägen (1800-tal), stålindustrin (tidigt 1900-tal), bilindustrin (1900-tal) och chip (sent 1900-tal) kom inte bara till för att det fanns stora pengar att tjäna utan för att de var centrala för ett lands säkerhet. Att flytta trupp och materiel snabbt, att ha tillgång till stål som är basen i all militär produktion, att kunna ställa om fabriker snabbt för att producera stridsvagnar, och att på senare tid kunna tillverka precisionsvapen var en viktig faktor bakom trenderna. Vilket reser frågan om vad som är framtiden för tillverkning, och kanske i första hand, hur den kan bidra till säkerheten för ett land.
Drönare och säkerhetspolitikens nya logik
Smith illustrerar detta med drönare. Kriget i Ukraina är ett talande exempel, fas 1 var stridsvagnar, fas 2 artilleri och nuvarande fas är drönare. Dessa uppskattas stå för över 60% av alla förluster i kriget, och de kostar i sammanhanget nästan ingenting. Uppskattningarna för en Leopard 2-stridsvagn (som bland annat Sverige använder) ligger runt 30 miljoner euro. Styck. Den tar också betydligt längre än 5 minuter att tillverka. Eftersom krig i grunden är en kamp mellan två (eller flera) länders ekonomier är produktionskapacitet till syvende och sist avgörande. Och där är drönarna svårslagna, vilket Ukraina har bevisat efter snart fyra års krig mot en betydligt mer resursstark motståndare. Det är här den ”elektriska tech-stacken” kommer in i bilden. Huvudkomponenterna i en drönare är ett batteri, de elektriska motorerna, kraftstyrningen av dessa motorer och chip för flygkontroll, bildöverföring och navigering. Att chipen är centrala för precisionsvapen är knappast nytt, fast de övriga tre är det. Och det har implikationer för tillverkning på ett mycket bredare plan än bara drönare.
Kinas försprång och konsekvenser för Väst
Har man kontroll över dessa tre, inte bara vad gäller teknologin i sig, utan även över försörjningskedjorna (lithium, sällsynta jordartsmetaller, permanentmagneter etc.) och en fabriksinfrastruktur så öppnar sig plötsligt en värld av tillverkning. Kan man tillverka drönare är det lätt att göra annat också. Inget annat land illustrerar detta bättre än Kina, som satsat stort på den s kallade elektriska tech-stacken. Följande fantastiskt komplicerade venn-diagram från Kyle Chan ger en inblick i hur ekosystemet ser ut:
Den elektriska tech-stacken – kärnan i framtidens industri
Den elektriska tech-stacken förklarar varför till exempel Xiaomi, som tills för några år sedan var ett renodlat mobiltelefonbolag nu också är en ledande biltillverkare. Bemästrar du stacken kan du tillverka nästan vad som helst. En viktig poäng med nämnda stack är att den interagerar exceptionellt bra med mjukvara, som styr vad det just du tillverkar ska göra. Elektricitet är den gemensamma nämnaren för stacken, batterier och elmotorer samt styrning av dessa driver den och mjukvara/artificiell intelligens är överbyggnaden. Effekterna av att Kina har kontroll över stacken syns tydligt, i sektor efter sektor tar de marknadsandelar oavsett om det handlar om telefoner, bilar, vindkraftverk/solkraft eller industrirobotar. Eller för den delen mer ordinära saker som kylskåp, luftkonditioneringsapparater och lejonparten av utbudet på Jula eller Clas Ohlson. Jag misstänker att ovanstående är en viktig anledning till att både Europa och USA är så fokuserade på att tillverka saker igen. Om Kina vill ställa om sin industriella kapacitet för att tillverka till exempel 10 miljoner drönare i månaden (i veckan?) är sannolikheten stor att de kan göra det. Tillverkning har som sagt alltid varit förknippad med nationell säkerhet. Och i stället för lokomotiv och stål är det den elektriska stacken som dominerar idag. Här finns det troligen en del att tänka på för USA och Europa framöver.
Hur detta kan påverka kapitalmarknaderna och i förlängningen en portfölj låter jag vara osagt i nuläget, för jag har helt enkelt inget bra svar på de frågorna. Likt geopolitiken är det för komplext att reducera till en region, en sektor eller ett bolag att investera i, eller för den delen lämna. En sak är jag dock mer än någonsin övertygad om, och det är vikten av att vara diversifierad i sin portfölj. Den elektriska stacken kommer att innebära stora förändringar framöver. Kommer Väst att bemästra den?