För att optimera användningen av maskiner och verktyg på bästa sätt måste människor ha den nödvändiga kunskapen om hur det görs. Inom fackterminologin kallas detta ofta “humankapital” – en central resurs för att maximera produktivitet och resultat.
Det här är den andra artikeln om produktivitet, skriven av Erling Røed Larsen.
Ekonomer vet inte allt om vad som skapar produktiva företag och länder. Om de visste allt skulle inga företag gå i konkurs – och alla länder skulle vara rika. Trots tydliga historiska exempel på hur politiker har lyckats omvandla länder från jordbrukssamhällen till teknologiska stormakter, ser vi fortfarande att företag går i konkurs och att vissa länder är fattiga. England (från 1770-talet), USA (från mitten av 1800-talet), Tyskland (två gånger, från 1800-talet och efter andra världskriget), Japan (efter andra världskriget) och Kina (från 1980-talet).
Vi ska nu titta på vad som ligger bakom ökningar i produktivitet och vilka faktorer som är mest avgörande. Först kommer vi att gå igenom några vanliga missuppfattningar om vad som anses viktigt men egentligen inte har så stor betydelse.
Naturresurser leder inte automatiskt till välstånd
Många tror att länder med gott om värdefulla naturresurser är rikare än de utan sådana resurser. Verkligheten är dock en annan. Ett exempel är Japan och Argentina. Trots begränsad tillgång till resurser (med undantag för fiske) uppnår Japan hög produktivitet och levnadsstandard. Å andra sidan har Argentina, ett stort land med många värdefulla resurser – och namnet, som betyder ‘silver’ på latin, antyder detta – inte nått samma nivå av rikedom. Dessa exempel visar att naturresurser inte alltid leder till rikedom för ett land.
Råvaruförbannelsen
Det finns ett fenomen som kallas råvaruförbannelsen. Det innebär att ett lands tillgång till värdefulla naturresurser ibland kan vara en nackdel snarare än en fördel. Ekonomer har visat att det ofta finns en negativ relation mellan naturresurser på naturresurser och ekonomisk tillväxt i många länder.
En anledning till detta kan vara att rikliga naturresurser ibland kan hämma ekonomisk tillväxt genom att skapa en fördel för de som hanterar resurserna, istället för att främja innovation och arbetsinsats. I stället för att driva på kreativitet och utveckling, kan tillgången på resurser leda till att fokus läggs på att positionera sig för att få del av dessa resurser.
Många ekonomer har varit särskilt intresserade av Norge i sammanhanget, eftersom landet verkar ha undvikit råvaruförbannelsen – åtminstone hittills. Norge har lyckats skydda sin ekonomi från de negativa effekterna av stora intäktsströmmar genom att noggrant hantera sina naturresurser, vilket har bidragit till att upprätthålla en stark ekonomisk tillväxt.
Ett “Kodak moment”
Vissa kanske menar att detta endast gäller länder; företag skulle inte drabbas av samma öde eftersom kraven på prestation är högre och uppföljningen av brister mer noggrann. Men så är inte alltid fallet. Även företag kan bli mättade av framgång och utveckla en kultur som saknar innovation. Ett tydligt exempel är Kodak. Enligt Store Norske Leksikon var Kodak världens största företag inom fotografi. Företaget var pionjärer med färgfilmen redan 1935, det första handhållna digitala kameran 1975, och den första foto-CD 1992.
Trots framgångar misslyckades Kodak med att skapa en intern kultur som främjade förändring och innovation. När den digitala revolutionen gjorde filmrullar för kameror överflödiga blev företaget snabbt överträffat av nya aktörer. När året var 2009 avslutade Kodak produktionen av färgfilm efter 74 framgångsrika år. Företaget ansökte om konkursskydd 2012 och sålde många av sina patent till företag som Apple, Google, Facebook, Amazon, Microsoft, Samsung och Adobe.
Dessa två exempel visar att det inte finns något automatiskt samband mellan tillgång på naturresurser och produktivitet. Inte heller är det självklart att tidigare framgångar garanterar framtida framgångar. Det verkar som om det är människorna i ett land eller ett företag som i grunden avgör om de blir hög- eller lågproduktiva. Men vilka faktorer är det då som spelar roll för produktiviteten?
Ge människor maskiner och kunskap
Ett av de mest uppenbara sätten att öka produktiviteten är att utrusta arbetstagare med verktyg som förbättrar deras arbetsinsatser. Inom samhällsekonomin kallas detta för att öka kapitalintensiteten, där “kapital” syftar på de resurser som förbättrar arbetsprocesser, från hammare till fabriker. Ett klassiskt exempel är en bonde som arbetar mer effektivt med en traktor än med en häst. På samma sätt kan en modern radiolog använda artificiell intelligens för att tolka röntgenbilder, vilket är mer effektivt än enbart visuell inspektion. För att människor ska kunna dra full nytta av dessa verktyg och maskiner krävs dock rätt kunskap, vilket inom ekonomin kallas “humankapital”
Humankapital är avgörande
Humankapital är den kunskap och de färdigheter vi får genom utbildning och lärande. Mankiw och hans kollegor (1992) visade att när man analyserar skillnader i fysiskt kapital och humankapital mellan olika länder, kan man förklara omkring 80 procent av variationen i bruttonationalprodukt per capita bland arbetsföra individer. Med andra ord kan mängden maskiner och nivån av utbildning förklara fyra femtedelar av varför vissa länder är mer produktiva än andra.
Det är en viktig observation eftersom den innebär att ett land som investerar i både maskiner och utbildning för sin befolkning har goda förutsättningar att uppnå hög produktivitet och ekonomiskt välstånd.
Det är just detta som förklarar det japanska miraklet som världen bevittnade fram till 1990-talet och det kinesiska underverk som världen har sett från 1990-talet och framåt. Båda dessa länder har fokuserat på att ge sin befolkning tillgång till kapital och möjligheter att utveckla sitt humankapital.
Trots att dessa faktorer är välkända som sätt att öka produktiviteten, kvarstår frågan varför inte alla tillämpar dem. Det för oss ett steg närmare att förstå mysteriet kring produktivitet. Även om vi inte har en exakt formel för att uppnå hög produktivitet, är vissa ingredienser väl etablerade. Ändå väljer både företag och länder att inte utnyttja dessa beprövade metoder.
Teknologi är en nyckelfaktor
En viktig faktor är teknologi. Idag är teknologin så avancerad att våra far- och morföräldrar, om de skulle leva i vår tid, skulle bli fullständigt överväldigade.
Teknologins förmåga att förändra människors liv så drastiskt att olika generationer knappt känner igen varandra är ett kännetecken för det moderna industriella samhället, ett fenomen som endast har funnits i ungefär 250 år. Detta är värt att studera. Det sägs att det tog England 100 år att industrialiseras, medan Tyskland nådde dit snabbare och USA ännu snabbare. I vår tid har både Japan och Kina genomgått en snabb industrialisering på rekordtid – bara några decennier. Ekonomer ser detta som ett tecken på att det finns beprövade metoder för framgång. Ändå har många länder i Afrika, Sydamerika och Asien inte följt dessa metoder. Det visar att tillgång till teknologi inte alltid är tillräckligt.
Det är ett paradoxalt problem som världens ekonomer står inför: Teknologin är tillgänglig, men den används inte alltid effektivt. Tillväxtforskare noterar att Sydkorea och Egypten låg på samma utvecklingsnivå för några decennier sedan, men har sedan dess valt olika vägar. Idag är Sydkorea en av världens främsta teknologiska nationer, medan Egypten ligger långt efter. Vad förklarar denna skillnad?
Läs också:
Artikel 1: Vad är produktivitet?
Artikel 3: Mysteriet med produktivitet
Artikel 4 (publiceras 30 juli): Gemenskap ökar produktiviteten