Det finns ingen enkel formel för hur ett företag eller ett land kan uppnå hög produktivitet, eftersom många faktorer spelar in. En viktig indikator är dock om produktionen kan öka utan att antalet arbetstimmar eller maskiner behöver öka. En avgörande faktor för att förbättra produktiviteten är hur gemenskap både påverkar och förstärker den.
Det här är den fjärde och sista artikeln i en serie om produktivitet, skriven av Erling Røed Larsen.
Amerikanerna brukar säga “there’s no I in team”, ett ordspråk som inte låter lika fyndigt på svenska med “det finns inget ‘jag’ i lag”. En bättre svensk variant skulle kunna vara “ensam är inte stark”, även om det inte är lika slagkraftigt. Men budskapet är tydligt: ett lag kan åstadkomma mer än vad individer kan göra på egen hand. Men är det verkligen så?
Låt oss spola tillbaka tiden 300 år. Om du hade låtit tio personer plocka potatis var för sig och sedan jämfört mängden säckar de samlade med vad ett lag på tio personer lyckades samla, skulle resultatet ha varit detsamma. Ett lag bidrar inte med mer per person än vad varje individ kan uppnå på egen hand. Om du hade låtit tio personer jaga tillsammans, kunde resultatet till och med ha blivit sämre än om de jagade var för sig. Detta berodde på att ett lag täcker ett mindre område och att mycket ljud och rörelse kan skrämma bort djuren.
Innovation sker steg för steg
Idag ser det annorlunda ut. För att utveckla ny kunskap krävs samarbete eftersom ingen kan ha fullständig översikt över alla delar själv. Psykologer kallar detta för “the adjacent possible”, vilket hjälper oss att förstå varför grupper ofta överträffar enskilda individer. Förr kunde någon som Thomas Edison kanske uppfinna glödlampan på egen hand. Men i dagens värld är den nödvändiga kunskapen så omfattande att ingen ensam kan bemästra allt som krävs.
Nutida innovationer sker i flera steg. Till exempel, för att utveckla ChatGPT krävdes det tio steg, från A till J. Om bara en av tio personer kan hantera ett steg och ingen kan klara fler än ett steg, och om varje steg bygger på det föregående, behövs en grupp på minst 100 personer. En person ansvarar för steg A, en annan för steg B, och så vidare. Ingen kan slutföra sitt steg utan att det föregående är klart. Begreppet “the adjacent possible” kan på svenska översättas till “nabomöjligheten”. Det innebär att nya möjligheter upptäcks först när de befintliga är utforskade. Man kan inte hoppa över steg; vägen till framgång går från A till B till C.
Jobs såg möjligheten
Jag vill illustrera detta med en intressant historia från podcasten “Business Wars”, säsong 78, med titeln “Apple versus Microsoft” – en titel som väcker nyfikenhet hos många. I det första avsnittet får vi höra om Steve Jobs och hans roll på Apple. Tidigt i sin karriär besökte Jobs Xerox, ett företag känt för sina innovationer som faxmaskinen. Under en rundtur på Xerox kontor såg han något som kallades GUI (grafiskt användargränssnitt) på en skärm. Jobs blev omedelbart fascinerad av idén. Medan Xerox inte såg något värde i klickbara ikoner och grafiska fönster, såg Jobs enorm potential. I termer av “nabomöjligheten” representerade Xeroxs GUI steg A, och Jobs såg direkt möjligheten för steg B. Ingen på Xerox tog det steget, men Jobs fick möjlighet att vidareutveckla konceptet. Resten är som man brukar säga, historia.
Ingen ser allt
Det finns flera viktiga insikter här. Först och främst kräver modern kunskapsutveckling att många bidrar, eftersom ingen kan ha fullständig överblick på egen hand. Dessutom är det viktigt med öppen kommunikation, så att alla steg hänger ihop och bygger på varandra. Det måste också finnas en kultur som uppmuntrar till att prova nya idéer och ifrågasätta gamla metoder. Stegen från E till F kanske inte verkar självklara förrän du ser hela bilden vid steg J, så tålamod och experimenterande är avgörande. Slutligen är det viktigt att alla vågar dela sina tankar och idéer, eftersom vem som helst kan ha den avgörande insikten som behövs för att ta nästa steg.
Total faktorproduktivitet
Inom ekonomin är det ofta så att studier av produktivitet och ekonomisk tillväxt leder en till att även utforska sociologiska och psykologiska perspektiv. Detta beror på att produktivitet är starkt kopplad till intern motivation, och vad som påverkar denna motivation förklaras bättre genom psykologi och sociologi än genom ekonomi. Därför saknas det fortfarande konkreta metoder för hur företag eller hela nationer kan öka produktiviteten på områden där den är låg. Ekonomer brukar i stället fokusera på att dokumentera produktivitetsutvecklingen och analysera dess mönster.
Ett centralt begrepp att känna till är TFP, eller “total faktorproduktivitet”. Detta mått beskriver den del av produktivitetsökningen som inte kan förklaras enbart genom ökad arbetskraft eller kapital. För att förstå den globala konkurrensen mellan Kina och USA och de underliggande drivkrafterna är det viktigt att vi noggrant överväger vad TFP innebär.
Arbetskraft och kapital
Låt oss gå igenom det steg för steg. När ett företag som “SuperFabrik” producerar varor behöver det både arbetskraft och maskiner. Företaget kan öka sin produktion genom att anställa fler arbetare och använda fler maskiner. Men det finns en gräns där ytterligare investeringar i maskiner inte längre ger en motsvarande ökning i produktiviteten per arbetare. Vi kan kalla det för kapitalets mättnadspunkt.
När denna punkt är nådd kan “SuperFabrik” fortsätta att öka produktionen genom att anställa fler arbetare och använda samma antal maskiner. Men bara genom att anställa fler personer kommer produktiviteten per arbetare inte att öka. Om de extra arbetstimmarna kommer från oerfarna nykomlingar eller redan överbelastade medarbetare kan produktiviteten faktiskt sjunka.
Här kommer begreppet total faktorproduktivitet (TFP) in. TFP mäter hur effektivt alla resurser används för att skapa en produkt. Om arbetarna blir mer effektiva och arbetar smartare kan produktiviteten fortsätta att öka utan att fler arbetstimmar eller maskiner behövs. TFP handlar om att optimera användningen av alla resurser för att uppnå bättre resultat.
Att hitta effektiva metoder
Kanske känns det inte så avgörande nu, men det är värt att tänka på en gång till. Total faktorproduktivitet (TFP) är nyckeln till tillväxt. Till skillnad från antalet maskiner – som har sina begränsningar; en bonde kan inte dra nytta av en extra traktor om det inte finns något behov för den – eller arbetstimmar, som är begränsade eftersom människor inte kan jobba hur länge som helst utan att bli uttröttade, har smarta lösningar och innovativa metoder inga sådana begränsningar. De kan driva tillväxt på ett sätt som inget annat kan.
Kina når en platå
Under de senaste decennierna har Kina haft en enorm tillväxt, mycket tack vare ökad kapitaltillgång per arbetare. Men kan det vara så att Kina når en gräns för hur mycket kapital det kan använda effektivt? Om det är fallet, blir Kinas förmåga att hålla en hög total faktorproduktivitet (TFP) avgörande för fortsatt tillväxt.
Detta tittar Diego A. Cerdeiro och Cian Ruane från Internationella valutafonden på i deras Working Paper 32 från 2022, med titeln “China’s Declining Business Dynamism”. I rapporten visar figur 1 att Kinas TFP ökade kraftigt mellan 2002 och 2015, men att tillväxten sedan dess har stagnerat. Denna trend kan indikera om Kinas tidigare snabba tillväxttakt har avtagit och om landet framöver kommer att växa i samma takt som andra ekonomier. I värsta fall kan Kinas styrningsmodell leda till lägre TFP och därmed långsammare tillväxt.
Utbildning leder till tillväxt
Produktivitet är inte allt, men det är nästan allt. Vi har sett hur stora uppfinningar har lett till enorma förändringar i både produktionsmetoder och produktionsvolymer. Genom att studera olika faktorer har vi lärt oss vad som påverkar produktiviteten, men det finns ingen enkel formel för att göra ett företag eller ett land högproduktivt. Att utbilda befolkningen, skaffa maskiner, elektrifiera och digitalisera är alla viktiga delar av ekvationen.
Det finns många okända faktorer som påverkar produktiviteten. Vi vet inte exakt vilka dessa faktorer är, men vi förstår att de spelar en viktig roll. De kan handla om viljan att anpassa sig till ny teknik, incitamentsstrukturer, kultur, normer och hur arbetet organiseras. Ekonomer måste erkänna att det fortfarande finns mycket att lära om produktivitet, vilket företagskonkurser och ineffektiva nationer tydligt visar.