EU:s nya regler för hållbarhetsrapportering skulle innebära ett stort lyft i transparens – men också en tung börda för företagens rapporteringsteam. Nu har EU-kommissionen föreslagit kraftiga lättnader, vilket väcker frågor om vad det betyder för investerare i praktiken.
”Det enda vi har att frukta är CSRD självt”*
Det här är inte Franklin D. Roosevelts ursprungliga citat, men det skulle kunna spegla tusentals europeiska finanschefers inställning i början av 2025.
De nya EU-reglerna för hållbarhetsrapportering var på väg att träda i kraft, vilket skulle innebära en ny era av detaljerad information i företagens hållbarhetsredovisning för investerare och andra intressenter – men samtidigt ett rejält huvudbry för de finansiella rapporteringsteamen.
Därför var lättnaden enorm när EU-kommissionen den 26 februari föreslog en kraftig minskning av omfattningen av hållbarhetsrapporteringen ’CSRD’ genom det så kallade ”Omnibus”-förslaget. Cirka 80 % av de företag som skulle omfattas föreslogs nu bli undantagna, och många andra fick möjlighet att skjuta upp rapporteringen i två år.
Men nu när dammet lagt sig – vad innebär detta i praktiken för investerare?
Börsbolagen omfattas
Tidigare uppskattningar pekade på att över 60 000 företag skulle omfattas av hållbarhetsrapporteringen, CSRD, varav cirka 10 300 utanför EU men med verksamhet här. Enligt Goldman Sachs** motsvarar det omkring tre fjärdedelar av det globala börsvärdet.
Med de nya reglerna kommer nästan 50 000 företag att undantas från rapporteringskraven. Effekten på aktiemarknadens täckning kommer dock att vara mycket mindre dramatisk av två skäl:
- Många av dem som uteslöts var små och/eller tidigare onoterade
- Till och med i USA har den frivilliga redovisningen av ESG-data redan förbättrats avsevärt
Så – var all denna nya information verkligen nödvändig?
Väsentlig information
En av de största invändningarna mot hållbarhetsrapporteringen ’CSRD’ var detaljnivån. För vissa företag innebar det rapportering av över 1 100 informationspunkter relaterade till hållbarhet, beroende på en ”dubbel väsentlighetsanalys” som även skulle granskas av revisorer. Vissa informationspunkter var i siffror, men många krävde långa beskrivningar.
Som tidigare aktieanalytiker med passion för komplexa kalkylblad kan jag säga att större delen av dessa data hade haft marginell betydelse för att effektivt allokera kapital till mer hållbara investeringar.
Självklart hade vissa uppgifter varit väldigt användbara: ”Beskrivning av övergångsplan för klimatåtgärder” och ”Finansiella investeringar knutna till åtgärdsplan” är två exempel. Men dessa finns redan ofta i hållbarhetsrapporter, och en skicklig analytiker bör kunna bedöma om de är trovärdiga eller inte. Jag är skeptisk till att en revisors godkännande skulle förbättra detta.
Det fanns dock bokstavligen hundratals andra informationspunkter som innebar merarbete för företagen, men mycket lite mervärde för investeraren.
Mindre skydd för småsparare
Ett av de tydligaste offren är den redan försenade EU-taxonomin med sitt enormt svåra uppdrag: att definiera vad som är ”hållbart”. Det betyder också att informationstäckningen på de 17 Principle Adverse Impacts (PAIs) fortsatt blir låg inom många områden.
Teoretiskt sett ökar risken för greenwashing och exponering mot klimatrelaterade risker under tiden. Det blir också svårare för småsparare att anpassa sina investeringar efter underliggande påverkan – CSRD var i praktiken motorn bakom både SFDR och Mifid II.
Källa: Formue
(SFDR: Sustainable Finance Disclosure Regulation; Mifid II: Regelverk för privatinvesterare)
Men utifrån min erfarenhet har arbetet med att harmonisera denna data och matcha den perfekt mot investerares behov alltid varit en uppförsbacke. PAIs kan vara ett användbart verktyg för fondval och dialog med förvaltare, men jag möter få kunder som vet exakt hur mycket de vill vikta investeringar mot liten påverkan av vattenförorening eller liten löneskillnad mellan könen.
Vissa hållbarhetsfrågor är också subjektiva. Vi ser idag olika tolkningar kring t.ex. försvarsutgifter och kärnkraft: är det värt att finjustera rapporteringen om tolkning ändå alltid krävs?
Fördelar bör ändå märkas
Den mest uppenbara kortsiktiga effekten blir att frigöra tid och pengar för finansavdelningar. För medelstora företag låg den årliga kostnaden för efterlevnad på cirka 100 000 euro enligt konsultfirman Novata, och för större företag kan det röra sig om omkring 1 miljon euro per år i rapportering och granskning. Draghi-rapporten från 2024 pekade ut CSRD som en särskild regulatorisk börda för EU, och hälften av företagen uppgav att de kände sig oförberedda.
Eftersom många företag, inklusive Formue, redan har etablerat modeller för ”dubbel väsentlighet” och börjat rapportera frivilligt enligt CSRD, innebär detta att mer resurser kan användas till att genomföra hållbara strategier snarare än att finjustera rapportering. CSRD har visat att bara regelverkets närvaro räcker för att påverka företagens agerande.
Det bör ge kortsiktigt stöd åt vinster och produktivitet i EU. Den relativa återhämtningen i EU:s börser under 2025 kan visserligen bero på osäkerhet kring amerikansk politik, men vi ser kanske också effekterna av EU:s regulatoriska lättnader. Jag hoppas bara att lättnaderna inte sker på bekostnad av verklig hållbarhetsutveckling.
*EU:s direktiv om företags hållbarhetsrapportering (CSRD)
**Källa: Goldman Sachs-rapport (2023)
Vill du veta hur dina investeringar påverkar miljön? Testa vårt verktyg här