Den som hade hoppats på ett lugnare år efter ett massivt 2025 torde vid det här laget slängt det hoppet överbord. Starten på 2026 har följt i samma hjulspår och knappt hade nyårsfyrverkerierna slocknat innan nya tog vid, avfyrade från Vita huset. Venezuela, olja, Grönland och förnyad press på centralbanken Federal Reserve har dominerat nyhetscykeln och även marknadsnarrativet på sistone. Lägg till detta resningen av folket i Iran (de representerar verkligen det lejon som finns i den gamla flaggan), fortsatta spänningar i Sydkinesiska sjön (Kina vs. resten) samt att kriget i Ukraina inte ser ut att gå mot någon lösning i närtid, så är bilden relativt klar att förutsättningarna för även ett massivt 2026 finns där.
Geopolitikens brus och marknadens logik
Frågan är dock, inom ramen för detta veckobrev, vad ovanstående kan tänkas innebära för marknadsutvecklingen, och där är svaret långt ifrån glasklart. Förra året var ett ganska bra exempel på detta faktum, där både geopolitik, och för den delen ”vanlig” politik, skapade stora rubriker, oro och tidvis också negativa marknadsperioder. Samtidigt resulterade allt stök/brus också i ett mycket starkt år för de allra flesta tillgångar oavsett risknivå. En av få som faktiskt sjönk en hel del (nästan 20%) var oljan, som ju traditionellt brukar anses som en av de bästa geopolitiska riskpremierna på marknaden. Givet vad som hände borde reaktionen snarare varit den motsatta. Korrelationen mellan geopolitiska/ekonomiska event och marknadens reaktion på dessa är inte alltid den förväntade. Framför allt inte med lite perspektiv.
Trump, tullar och ”flooding the zone”
Donald J. Trump kommer vi dock inte undan. Nyhetscykeln globalt drivs till stora delar av Amerikas president, som knappast har några problem med att komma upp med nya policyutspel på löpande band. Hans tidigare strateg och rådgivare Steve Bannon kallar taktiken (som han varit med att utforma) för ”flooding the zone”, att man ska överbelasta mottagaren så att det blir svårt att koncentrera på det som var det första utspelet eftersom flera nya hela tiden kommer. Jag kommer osökt att tänka på ett annat citat (som ofta tillskrivs en annan amerikansk president, Harry S. Truman): ”If you can’t convince them, confuse them”. Och det är svårt att hänga med i en sådan miljö, även för marknaden. Det ovannämnda perspektivet ska ändå inte underskattas.
Varför marknaden ofta tänker tvärtom
Många av de policys som sprutade ut från Trump-administrationen förra året var inte immuna mot verkligheten. Från ett marknadsperspektiv var såklart handelsfrågan den viktigaste och ”Liberation day”, när mycket aggressiva tullar mot omvärlden lanserades, renderade i en ordentlig korrektion nedåt. Ingenting är dock statiskt, allra minst marknaden, som snabbt synade. Varpå administrationen backade efter ungefär en vecka. Av de föreslagna tullarna på runt 30% ligger nivån i dag strax över 10%, med mängder av undantag för olika länder och varukategorier. Den vapenvila som nåddes med Kina (huvudmålet för tullarna) i slutet av oktober förra året var mer eller mindre att USA vek sig i spåren av att Kina strypt exporten av sällsynta jordartsmetaller, utan vilka de flesta länders industri stannar, speciellt högre upp i värdekedjan. Vi kommer alla ihåg uttrycket ”TACO”, eller ”Trump Always Chickens Out”, som användes ofta under förra året, där tullarna inte var det enda exemplet.
Geopolitik är viktig – men svår att investera på
Jag argumenterar absolut inte för att man ska strunta i vad Trump säger/gör eller andra geopolitiska händelser, de har bevisligen en påverkan på marknadsutvecklingen. Fast igen, inte alltid den förväntade, speciellt med lite perspektiv. Det är grundbulten till att det är så enormt svårt att ha en strategi baserad på geopolitik, eftersom den till sin natur är helt reaktiv. Speciellt när det kommer till Trump, som byter position på en femöring. Vad ska man som investerare egentligen ta ställning till i det fallet? Till syvende och sist handlar marknadsutvecklingen om bolagens förmåga att generera vinsttillväxt. Det är den förmågan vi investerar i. Ytterst drivs den av det faktum att det normala tillståndet i den globala ekonomin är positiv tillväxt, som i sin tur innebär ökande intäkter för bolagen. Är de effektiva och investerar i forskning och utveckling samt har kontroll på kostnaderna kan en högre vinsttillväxt än den ekonomiska tillväxten följa, och det är detta värdeskapande som kommer oss investerare till godo i form av utdelningar och kursuppgångar. 2025 kommer troligen att leverera runt 10% vinsttillväxt för globala aktier (fjärde kvartalets rapportering har precis satt i gång), så kursuppgångarna förra året kan motiveras med denna vinsttillväxt. Nota bene, den skapades trots en minst sagt kaotisk geopolitisk bakgrund och i min bok är det ett starkt bevis på att den globala ekonomin knappast är statisk, den anpassar sig snabbt till nya förutsättningar, så även denna gång.
Trumps allestädes närvaro innebär att en hel del frågor kring investeringar i USA dyker upp. Det var ett tema hela förra året, som slutade med rekordstora inflöden till USA i både aktier (2:a största inflödet någonsin) och obligationer. Frågorna handlar inte bara om Trump per se, utan också om dominansen av de stora techbolagen i index och om temat som drivit dem, artificiell intelligens, är en bubbla eller inte. Ytterligare en oro är dollarn, som försvagades speciellt under första kvartalet 2025. Ska man ens ha USA i portföljen? En utförligare diskussion kring detta får tyvärr inte plats denna vecka, utan jag väljer att avsluta genom att återvända till bolagens vinsttillväxt. Grafen nedan visar hur amerikanska bolags vinstutveckling har varit sedan 2008 relativt europeiska och svenska bolag:
Källa: Macrobond
Vad jag tycker är mest intressant med denna graf är inte att amerikanska bolag moppat golvet med sina europeiska konkurrenter, utan snarare det faktum att de senare inte levererade någon vinsttillväxt på drygt 13 år. Från 2008 fram till mitten av 2021 var vinsterna i Europa stillastående och då är det svårt att motivera hållbara uppgångar annat än via en högre värdering. Omsätter vi ovanstående graf i kursutveckling ser det ut så här (båda graferna är i USD för att få en rättvis jämförelse):
Källa: Macrobond
Som investerare har man inte gått lottlös genom att ha Europa/Sverige i portföljen under denna period, avkastningen har varit god, speciellt i Sverige. ”Problemet” är att den har varit spektakulär i USA vilket förklaras av en högre vinsttillväxt. Amerikanska bolag har femdubblat vinsterna, europeiska bolag har dubblat dem, svårare än så är det inte. Det svarar som sagt inte på frågan om USA:s vara eller inte vara i portföljen, fast det kanske ger en indikation på amerikanska bolags förmåga att skapa vinsttillväxt och därmed avkastning för de som investerar i dem. Så även om det fortsätter att komma mer eller mindre genomtänkta policyförslag från Vita huset, eller från andra håll, så kokar den långsiktiga utvecklingen ned till hur vinsterna utvecklas. Jag kommer garanterat att hålla koll på dem under 2026!